- Linnea Ljung

Jag är den jag är, och jag är stolt över hur jag finns för mina vänner & alltid ställer upp.
Menar inte med att vara självisk och verka "jag gör aldrig fel", för alla gör misstag! Men om man inte gör
misstag så lär man sig ju inga nya grejer, man måste ju lära sig utav någonting!
Jag orkar faktiskt inte längre vara den där som ringer och frågar hur någon mår när någon annan inte gör det till mig.
Eller bry mig och viktiga saker, eller vara äkta. Varför kan jag inte bara göra som alla andra? Skita i nuet och leva
i det förflutna. Så känns det ibland, att alla bara tänker på vad som hänt tidigare & aldrig går vidare..
Försöker man hjälpa till får man skit, pratar man om saker som har hänt så tolkas det som skitsnack, har jag berättat
sanningen får jag skulden för att ha ljugit. Liksom, vad är det här? Piss liv.
Jag är inte perfekt, jag är inte äkta, jag är inte samma som förut, tänker inte ha munnen stängd längre, tänker skita i dom som skiter i mig!
Jag älskar mina vänner mest av allt, men dom förstår ingenting. Blir så jävla trött på att bli behandlad som smuts
eller som ett papper som man knölar ihopp och sen kastar i papperskorgen..
Ni som säger att ni finns för mig, finns inte alls. Ni som säger att ni bryr er, bryr er inte ett skit. Ni som säger att jag
kan ringa när som helst, svarar inte när det behövs. Och alla ni som säger att ni älskar mig och att jag betyder nåt, är bara bullshit!
Alla ni som spelar ett falskt jävla spel kan dra åt helvete. Försvinn.
Jag älskar dom jag har nu, men kan inte lita på någon längre. Ska det vara så?